tisdag 1 december 2009

decemberknopp

Det är första gången jag ser en ringblomma som försöker slå ut i adventstid! I dag blev det dock minusgrader och de våta fjolårslöven knastrar som foliepapper där jag går med hunden. Förskräckt hoppar han undan när det låter så konstigt från en frusen vattenpöl han försökte gå på. Det skramlar högt av tunn is som brister. Det var en ny erfarenhet för den unga newfoundlandshunden!

Månen lyser vit och kastar trolska skuggor inne i skogen. Himlen är djupt midnattsblå med sina blinkande prickar. Så skönt att det är frost, flera dagars regn blev tröttsamt. Så blir vatten till is, det gnistrar och knastrar och frosten biter i kinden. Vattnets egenskaper är egentligen fantastiska. Hisnande blir perspektiven när man vet att samma vattenmolekyler kommer tillbaka, att de inte tar slut utan rör sig över hela jorden, byter bara egenskaper, plats och tid. Kanske vattenmolekyler i kvällsteet har gått igenom en dinosauriemage?

Inga kommentarer: