måndag 17 maj 2010

man hörer fåglar sjunga

Lönnen står i skirt flor, ljusgrön och full av humlors surr. Jag sover med öppet fönster som alltid och den svartvita flugsnapparen sjunger nästan hela natten och hela dagen. Hur orkar den, en så liten en? När hinner den äta?

Vilket stressliv. Flytta från södra Sahara, en nonstopflygning över öknen. Sedan en rast längs kusten innan den korsar Medelhavet. Om den inte rastar på Malta och undgår skyttarna där, återstår Alperna!

Snö och is och höga höjder.

Om allt gått bra anländer den till sin gamla holk i här i björken. Där har blåmesen redan installerat sig. Den jagas resolut ut innan han, det är alltid hanen som kommer först, inspekterar holken och inreder den för att den ska passa hans tillkommande fru.

Efter det börjar han locka på henne, sjunger sina finaste strofer, varierar det bästa han kan. Samtidigt håller han andra flugsnappare på avstånd, detta är mitt revir, packa sig iväg nån annanstans. Honan kommer alltid senare, hon granskar kritiskt både sången och holken.

Duger det åt den nådiga?

Inte nog med det, skulle det duga har hon mage att vara otrogen så fort tillfälle ges. Allt för att säkra fortplantningen, ifall hans gener inte är tillräckligt säkrar hon äggen med andras även. Smart.

Så han sjunger och sjunger, högt och nästan ilsket. Den ena sentensen efter den andra, lite olika varje gång och sången ekar i en skir nyutsprucken doftvår.
Hoppas han får lön för mödan. När han tystnat vet jag att hon kommit, eller att det hänt honom något annat.

Möda, det blir det. Full rulle hela sommaren, den ruvande honan ska matas, sedan de hungriga ungarna. Han kan förresten också vara otrogen, naturligtvis. Hittar han en annan hona lämnar han sin första. Grymma öde. Hon får klara sig bäst hon kan med sina ungar.

När de är flygfärdiga och halvvuxna börjar den långa resan tillbaka, samma farofyllda rutt.

Det är inte utan att man imponeras.
Jag är tacksam för sången varje gång den lilla svartvita flugsnapparen hittar till trädgården igen.
Den väger inte mer än ett vanligt brev.




1 kommentar:

Cicki sa...

Så där har jag aldrig tänkt. Jag håller med om att det är imponerande.